I torsdags gick jag och Matilda på bio och såg filmen Flickan från ovan. En tårdrypande film med många frågor kring liv och död. Efter filmen strosade vi runt på drottninggatan för att sen ta tunnelbanan hem. Klockan var runt elvatiden och mörkret hade intagit Stockholms city. Jag frågade henne om hon aldrig var rädd eller träffat på några idioter på nätterna i stan. Hon svarade med ett tvärt nej. ” – Jag har aldrig varit rädd, jag har lärt mig att det inte finns något farligt som kan skada mig”. Själv känner jag tvärtom, jag får en obehaglig känsla varje gång jag går hem på nätterna helt ensam.
Torsdagskvällen var en sån kväll. Högljudda gäng som står utanför Åhlens city med cigaretter i händerna. Vi åker ner för rulltrappan och då kommer den där obehagliga känslan fram. Två utländska killar ställer sig cirka två millimeter bakom och flåsar mig i nacken, tar mig på axeln och drar en liten vals om att han inte har några cigaretter och skulle verkligen behöva en. Jag säger att jag inte har några men han fortsätter att tjata och säger att jag ljuger. Jag ställer mig i kön där jag ska få min SL remsa stämplad. Han börjar höja rösten och frågar varför jag ljuger och säger något till Matilda som står upp för sig själv och skrattar åt honom. Då kommer hoten och skällsorden, något i stil med ” – Jag har också ett kort, så jag kommer snart efter er! Vart bor ni? ” Resten hörde jag inte.
Min puls blev skyhög och Matildas händer skakade. Jag var mest rädd för att jag skulle bli rånad, våldtagen eller slagen. Allt detta på grund av en cigarett. Det var fyra minuter kvar tills vi skulle hoppa på tunnelbanan. Jag stod helspänd på perrongen och tittade runt omkring mig hela tiden. Paranoid, kanske. Killarna kom ner för rulltrappan och ställde sig på andra sidan. Vi var rädda att dom skulle följa efter oss och ställde oss därför brevid en kille i kostym tills tuben kom. Vi lugnade ner oss när vi väl satt ner och sen började jag fundera på vad som kunde ha hänt.
Vi kunde ha blivit rånade, våldtagna eller nerslagna. Inga vakter på plats, och gubbarna i SL båsen skulle knappast bry sig. Dom skulle inte ens ringa polisen, bara titta åt ett annat håll. Den kvällen ville jag nästan börja gråta, speciellt när man såg den där filmen innan. Det finns kameror nere i tunnelbanan, men dom hjälper ju knappast en när man ligger där helt sönderslagen, möjligtvis efteråt om man får tag i dom som gjorde det. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men jag tror det räcker så. Jag tycker bara att det borde finnas en garanterad trygghet för alla som går ensamma om nätterna, jag vill inte känna obehag så fort jag går utanför dörren en mörk kväll. Jag har svårt för det där, men jag tror det kan bli bättre. Jag måste försöka bygga upp min självkänsla så jag känner att jag är stark nog att ignorera och sluta känna mig rädd.
Inatt blev en 19-årig tjej mördad på söder i Stockholm, då kan ni förstå att man blir lite småskraj. Det kunde vara jag, så man ska nog ta det försiktigt. Själv ska jag alltid försöka att gå hem tillsammans med någon. Kanske inte håller i längden eftersom man bor på olika ställen, men det är alltid en början.
